Hälsinglands kanske märkligaste fornlämning är Hedningahällan, en boplats från yngre stenåldern i Enånger. Den var länge enda kända stenåldersboplats på Hälsingekusten.
Hedningahällan ligger strax söder om byn Östra Myra, cirka sex kilometer väster om Långvindsbruk, cirka 5,5 kilometer från på vägen från E 4:an och Ångersjöns rastplats. Dess position är O 17° 00′ 35″ och N 61° 29′ 32″.
En två kilometer lång gångstig leder till stenåldersboplatsen. Vandringen till fornlämningen tar cirka 35 minuter. Vandringen börjar vid en liten väg på södra sidan av vägen Ångersjön–Långvindsbruk, där en medfaren metallskylt med texten ”Stenåldersboplats” pekar ut vägen.
Stigen är relativt tydligt utmärkt, men ganska svårgången med blockterräng, vindfällen, kalhyggen och en avslutande liten ”klättring” upp till Hedningahällans topp, där en fallfärdig stege ger viss hjälp.
Hedningahällan är en särpräglad klippformation på ungefär 25 gånger 25 meter. För 4 000 år sedan var den en holme i havsbandet. Nu ligger den som en nästan ointaglig bergsklippa sju kilometer från havet och 45 meter över havsytan.
”Ända sedan Hedningahällan blev känd som fornminne på 1860-talet har platsen varit föremål för en rad olika tolkningar”, skriver Länsmuseet och Länsstyrelsen Gävleborg på en informationstavla från 1999 nedanför klippan.
Flera arkeologiska utgrävningar har ägt rum på platsen, men forskarna är inte överens om hur platsen ska tolkas. Den har inte varit en traditionell boplats, för platsen var en mindre klippö i en ytterskärgård, alltså både för liten och för utsatt som stationär bosättning.
Var det en begravningsplats, ättestupa eller fästning? frågade sig tidigare arkeologer. Under senare tid tror forskarna att Hedningahällan var en sälfångststation eller en religiös plats med rituell betydelse.
När man upptäckte Hedningahällan, var den täckt med ett lager av keramik, yxor av sten, brynen av skiffer, brända ben och sönderbränd sten från matlagning. De flesta av de brända benen kom från säl, men man fann även fiskben och ben från mårddjur. En nästan 40 centimeter stor, välslipad malsten och fynd av korn och vete, visar på en viss bofasthet, kanske rent av på öltillverkning. Fynden finns bevarade på Hälsinglands museum i Hudiksvall.
Fynden och läget tyder på att Hedningahällan kan ha varit en specialiserad lokal för sälfångst, det vill säga en värdefull plats. Sälspäck, sältran och skinn var efterfrågade varor.
Andra tecken tyder på att den, med Länsmuseets och Länsstyrelsens ord, ”var en plats med stor rituell betydelse”, alltså en religiös plats.
Men Hedningahällan kan också ha varit en mötesplats, en dåtida ”folkpark”, där man ”bytte gener” med varandra, säger arkeologen Ola Nilsson.
Keramiken – med sin grop-, kam- och snörkeramikmönstring – pekar på influenser från öster, men kan inte entydigt föras till någon specifik stenålderstradition. Bosättningen har varit liten och den kulturella mix som funnits på platsen och som arkeologin hittills inte kunnat förklara bidrar till platsens mytomspunnenhet. Hedningahällans keramik pekar på långväga influenser men kan – liksom annan samtida keramik längs den mellannorrländska kusten – utgöra en lokal, inhemsk grupp.
Gåtan kvarstår: Vilka var de som använde Hedningahällan – och varför?
Kungsgården Långvind arrangerar – i samarbete med Lena Berg Nilsson och Ola Nilsson – forntidsvandringar till Hedningahällan.
Jörgen Bengtson
Sidan uppdaterad 6 november 2021