Storjungfrun ligger ensam i det yttersta havsbandet, mellan Söderhamn och gränsen till Gästrikland. Storjungfrun är Hälsinglands största ö.
Staten överlät till staden
Storjungfrun hette tidigare Stora Jungfrun och dessförinnan Helgön.
Storjungfrun hör, liksom ytterligare några öar utanför Söderhamn, historiskt till Söderhamns stad och församling, trots att de ligger i vad som normalt är en av de omgivande landsortssocknarna.
Storjungfruns första kända ägare var Hans Garp, fogde över Hälsingland och Härjedalen. Efter hans död överläts ön, som då hette Helgön, till kronan och kyrkan.
Kronan, det vill säga staten, överlät år 1620 Storjungfrun till Söderhamns stad. Söderhamn fick ön ”till mulbete”, betesmark på utmarker, i samband med stadens grundande.
Storjungfrun har varit befolkad till och från sedan åtminstone 1400-talet. Då grundades den äldsta hamnen på ön.
Under en period hade Storjungfrun bofast befolkning, dels lotspersonal under 1700- och 1800-talet, dels fyrbefolkning 1834–1964.
Ö med djungel och småöar
Storjungfrun bjuder både på både storslagen natur och historia.
Ön är 13 kvadratkilometer stor och därmed Hälsinglands största ö, med Agön som nummer två.
Storjungfrun reser sig ur Bottenhavet till som mest 22 meter över havet. Den är omgiven av tiotalet mindre öar, som är viktiga rastplatser för flyttfåglar och häckningsplatser för flera fågelarter.
Storjungfrun stränder är – med undantag för sandstranden Toppatall på västra sidan – blockiga och svårframkomliga.
Ö med djungel och småöar
Det finns stora variationer i marktyper på ön, från kala hällar, stora klapperstensfält och torra blockrika moränmarker till kalkpåverkade bördiga marker, lummiga strandskogar och örtrika barrskogar. Den kalkhaltiga marken ger goda växtbetingelser, med bland annat ett stort antal orkidéer och flera andra skyddsvärda arter. Två av dessa är akut hotade och därmed rödlistade, kandelabersvampen och skalbaggen reliktbock.
Urskogsliknande barrskog dominerar på ön. Men här finns också en skog av klibbal, som ger besökaren en djungelliknande känsla. Storjungfrun har även en tjärn – inbäddad i lummig grönska – och flera myrar.
Djurlivet är rikt, med bland annat älg och många fågelarter.
Även under vattenytan uppvisar Storjungfrun en rik fauna och flora. Här finns en speciell blandning av alger och växter, som skapar en för Hälsingland unik miljö. Den sannolika förklaringen till detta är närheten till Ljusnan och den stora mängd sötvatten, som rinner ut i havet vid älvens mynning.
Storjungfruns speciella karaktär gör att den är på väg att bli Söderhamns första kommunala naturreservat.
Gammal historia och Gävlebohamn
Storjungfrun steg upp ur havet långt före vår tideräkning början.
Storjungfrun var viktig som Gävlebohamn, vilket det gamla fiskarkapellet från 1600-talet vittnar om. Här finns också öns fiskeläge.
Storjungfrun har under lång tid haft säsongsbefolkning i form av fiskare från Söderhamns stad, som bott på ön under sommarhalvåret.
Storjungfrun fick 1839 en fyr på nordöstra sidan av ön, i anslutning till fiskeläget. Fyren står 27,5 meter över vattnet i ett runt stentorn, 21,3 meter högt. Tornet är vitt och har ett svart bälte upptill under lanterninen; förr hade det även ett rött mittbälte.
Storjungfruns fyr var Sveriges sista fungerande stenkolsfyr, när den 1853 byggdes om till linsfyr.
Fyren blev statligt minnesmärke 1935. Fyren automatiserades 1964, då också fyrpersonalen flyttade från ön.
Stort fiskarkapell
Storjungfruns kapell ligger väster om fyren. Kapellet ät troligen från slutet av 1600-talet, men kan vara äldre. Hudiksvallsprosten Olof Broman skrev på sin tid att ”På Stora Jungfrun är et Capel nu i senare dagar upbygt”.
Fiskarkapellet är ett av de större i Hälsingland. Det rymmer närmare 100 personer.
Kapellet har en predikstol och träsniderier, som kommer från Söderhamns gamla kyrka, vilken förstördes 1721.
Storjungfrun hör till Söderhamns församling. Förr var stadens präster ålagda att minst en gång per sommar hålla kyrkhelg i kapellet, eftersom det saknade så kallad kapellpredikant. Det förekom dock att fiskarbefolkningen höll andakt på egen hand i kapellet.
Söderhamns församling har fortsatt kyrkhelg en gång per år i kapellet.
Gästhamn på två platser
Storjungfrun är inte ansluten till elnätet. Fyren drivs med solceller. Ön saknar också rinnande vatten. Mobiltelefonimottagningen är dålig.
Det finns gott om stigar, som binder samman ön.
På Storjungfruns nordöstra udde ligger Fyrhamnen. Udden intill piren som skyddar hamninloppet kallas för Storskvalpet. Här kan vågor stora som enplanshus skölja in, när nordostlig vind ligger på. Det är många gånger ett osäkert företag att ta sig till ön.
Fyrhamnen har en gästhamn, 2,4 meter djup, med 30 gästplatser, toalett, sopkärl, bastu och begränsad tillgång till färskvatten. Här finns också tre kommunala uthyrningsstugor med tillhörande servicebyggnader.
På öns västra sida finns en fin, långgrund sandstrand, Toppatall. Här finns kommunala gästbryggor i form av två flytbryggor samt toalett, grillplatser, bord och soptunnor.
Många upplevelser
I dag är Storjungfrun ett populärt utflyktsmål. Till skillnad från många andra öar i den hälsingska arkipelagen har Storjungfrun få hus och därmed få fritidsboende.
Sammantaget erbjuder Storjungfrun många typer av upplevelser för den som har tillgång till båt eller nyttjar lokal taxibåt.
Jörgen Bengtson
Sidan uppdaterad 29 juni 2010