Gävle kidnappar
hälsingebocken igen

Hälsinglands landskapssymbol bocken, är sedan många år kidnappad av Gävle. I morgon står hälsingebocken i halm för femtionde året i centrala Gävle.

År 1966 föddes idén om en stor halmbock i Gävle. Den 1 december samma år stod bocken – som var en typisk hälsingebock – färdig på Slottsberget i Gävle. Det blev startskottet för en halmbock, som sedan blivit känd över hela världen – för att den ungefär vartannat år blivit påtänd, nedbränd eller på annat sätt förstörd.

GavelbockenBocken (bilden från 2014) står sedan flera år på Slottstorget, nästgårds till Gävle slott. På fredag får bocken belysning och annat fint, så han är redo inför första advent på söndag. Då blir det extra firande och invigning med start klockan 14.30. Kommunen räknar med att det kommer 20 000 personer på söndag mot 15 000 förra året.

Bocken blir, liksom tidigare år, bevakad av väktare. Bockkommittén tar också hjälp av allmänheten och taxiförare.

Bockens upphovsman är reklammannen Stig Gavlén. Redan första året satte någon bocken i brand vid tolvslaget på nyårsaftonen. Olika konstellationer – brandkåren, köpmän, kommunen och Arbetarbladet – har sedan dess fortsatt att sätta upp en stor halmbock första söndagen i advent varje år. Vart och vartannat år har den blivit utsatt för brand, rivning, stöld, kollaps, påkörning eller annat sabotage.

Bocken är Hälsinglands landskapsvapen och Hudiksvalls stadsvapen. Den var länge förknippad med Hälsingland enbart. Men under 1900-talet kidnappade Gävle hälsingebocken. Det började med att riksdagen 1904 beslutade att flytta Hälsinge regemente (senare I 14) till Gävle, fortsatte 1966 med att julbocken gjorde entré i Gävle och 2013 med att Gävle kommun började använda en bock i form av ett stiliserat G som ”kommunvapen”.

Gävlebocken som i denna stund kommer på plats är en gedigen halmbock, som det tar 1 000 arbetstimmar att bygga.

Bocken består av
• 56 halmmattor à 5 meter
• 1 200 meter virke
• 1 600 meter snöre
• 50 meter tyg
• 12 000 handknutna knutar
• 2 500 spikar.

text och foto:
Jörgen Bengtson