Vädret bjöd sådant motstånd att det inte blev någon prästhelg på Prästgrundet i år. Men med hjälp av marinens Stridsbåt 90 besegrade i dag kyrkobesökarna regn, rusk och vågar i över 30 knops fart; prästhelgen på Storjungfrun gick av stapeln som planerat, tack vare Sjöräddningssällskapet i Söderhamn, som stod för transport av kyrkoherde Lars Nilsson med entourage och Hälsingekusten.se:s utsände.
Enda malören under prästhelgen var att batterierna tog slut i den portabla orgeln, när församlingen skulle sjunga ”I denna ljuva sommartid”. Men organisten fann sig, satte sig vid kapellets gamla tramporgel och ackompanjerade från och med tredje versen. Det gamla fiskarkapellet från 1600-talet var fullsatt och kollekten gick passande nog till Sjöräddningssällskapet och dess jourlag Olsviken med femmannabesättning.
Predikan höll för ovanlighetens skull en teologistuderande, Lennart Hedenström, Trollhättan, som i sommar har sin första praktik som präst. Han har precis avverkat hälften av den fem år långa prästutbildningen på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala.
Prästhelger är en kär tradition i Hälsinglands skärgård. Fiskarkapellen hör, med några få undantag, till stadsförsamlingarna i Hudiksvall och Söderhamn. Förr i tiden var fisket förbehållet städernas borgare. Söderhamns fiskarbefolkning hade fiskelägen på Storjungfrun och Prästgrundet. Hudiksvall hade motsvarande fiskelägen och kapell på Agön, Kråkön, Kuggörarna och Bålsön. Till detta kommer några kapell, som hörde till landsbygdsförsamlingarna eller är från 1900-talet, på Rogsta Bergön, Hölick och Olmen.
Relationen mellan fiskarkapellen och stadsförsamlingarna ser olika ut i Hudiksvall och Söderhamn.
– Söderhamns församling äger Storjungfruns kapell och förvaltar – men äger inte – Prästgrundets kapell, berättar kyrkoherde Lars Nilsson för Hälsingekusten.se.
De gamla fiskarkapellen i Hudiksvalls skärgård har lokala ägare och förvaltare, vanligen i form av hamnlaget eller motsvarande i respektive fiskeläge. När det är prästhelg i dessa kapell är det också kapellstämma och gemensamt kyrkkaffe efter, vilket det inte är på Storjungfrun.
Å andra sidan kunde kyrkobesökarna nå närmare gud – genom att klättra upp i Storjungfruns fyr, en imponerade skapelse från 1839, stor, rund och 21,3 meter hög. Här berättade sonen till fyrens sista fyrmästare, Lars Lindstedt, om denna märkliga fyr, den sista som byggdes som stenkolseldad fyr i Sverige. Den fick en systerfyr. På dessa två fyrar testade man vilken stenkol som var bäst, engelskt eller svenskt, trots att man redan visste att det svenska kolet inte höll måttet.
Storjungfruns fyr är en av Hälsinglands tre klassiska fyrplatser. I dag har sedan länge andra bränslen tagit över från stenkolen. Nu sörjer solpaneler för att hålla sjöfarten på rätt kurs.
Normalt är fyrar stängda för allmänheten. Men en dag per år är många fyrar öppna för en vetgirig publik, på internationella fyrdagen i slutet av augusti. I år fick man dispens för att fira den stora dagen den 15 juli på Storjungfrun, med följden att än fler besökare kom till fyren än till kapellet.
Jörgen Bengtson