Den som besöker Hälsingekusten och undrar över hälsingemålet – eller snarare hälsingemålen – har en öppen facebookgrupp att ventilera dialektfrågor i: Dialekter i Hälsingland.
– Här kan vi diskutera om våra härliga dialeker som finns i Hälsingland, säger gruppen.
Gruppen har 910 medlemmar. Dialektdialogen är intensiv.
Här finns också visumansökan till Hälsingland, eller som det heter på hälsingedialekt: ”Ansökan õm tillfället visõm för å hälse på i Hälsinglann”. Förutom sedvanliga personuppgifter, ska man fylla i kryssrutor för ”vaffö vill dõ hittens da?”.
Den som vill lära sig mer om hälsingemålen, eller hälsingskan, hittar information på Wikipedia och i Norrländsk uppslagsbok.
Här är några typiska drag i hälsingskan:
• Liksom i norska, värmländska, jämtska och härjedalska har verb i presensform alltid ändelsen -er istället för -ar, till exempel börjer och simmer istället för börjar och simmar.
• Liksom i norska, värmländska, jämtska och härjedalska används sj-ljud istället för r i rk, rp och rt, som blir sjk, sjp respektive sjt, och istället för tjockt l före t, exempelvis stasjk (stark), tosjp (torp), bosjt (adverbet bort), josjt (gjort) och svasjt (svalt). På vissa orter uttalas detta som bakre sj-ljud liknande tyskt ch-ljud.
• Bortfall av r-ljudet i ändelser i norra Hälsingland, exempelvis i verbändelsen -er. Alltså heter det han läs (han läser) på norrhälsingska, i ett mellanliggande område han läse, och i södra delarna han läser.
• Förmjukning av konsonanter, inte bara i början av ord som i rikssvenska, utan även inuti ord, exempelvis äntja (änka) och foltje (folket).
• Supra-dentalt s i stället för r framför k och p, till exempel starsk (stark) och korsp (korp).
• Tonlöst l före t, exempelvis hehlt och svählta.
• Förlängning av konsonant i ord som betti (bitit), söppe (supit) och fuggel (fågel).
Jörgen Bengtson