Samer har under århundraden funnits på Hälsingekusten. Nu börjar spåren efter dem bli kartlagda.
I Hudiksvall finns ett sensationellt fynd från de så kallade sockensamerna. De flesta spåren är sedan länge borta, men det finns en stuga utanför Hudiksvall, den enda i Hälsingland, där sockensamer bott, vilket är unikt, säger arkeologen Gunilla Larsson vid Uppsala universitet, till Sveriges Radio P 4 Gävleborg (16 november 2015).
– Det borde vara ett världsarv, säger hon till SR.
Sockensamerna bodde här så sent som på 1800-talet och hjälpte till med bland annat hästslakt, rovdjursjakt och rotslöjd. De är ättlingar till rendrivande samer av äldre datum.
I de lavrika skogarna i Hälsingland, Gästrikland, Västmanland och Dalarna bedrev sockenlappar (sockensamer) skogsrenskötsel fram till början av 1800-talet. Med tider blev skogssamerna i Hälsingland och Gästrikland mer bofasta.
– De som redan tvingats att bli sockenlappar behåller sina renar och bedriver småskalig renskötsel. Kring 1830-talet upphör skogsrenskötseln helt. Trots att de slutar med renskötsel lever de som egen etnisk grupp sida vid sida av bönderna och de kallas nu sockenlappar, skriver Anna Skielta på webbplatsen www.samer.se.
– Mycket tyder på att de tennbroderier som återfinns i Dala- och Hälsingedräkter är ett arv från den samiska kulturen, skriver hon.
Boken Hästslaktare och korgmakare (1999), skriven av etnologen Ingvar Svanberg vid Uppsala universitet, berättar om den sockensamiska befolkningen, som fanns så långt söderut som norra Uppland.
En socken hade vanligen en eller två samer, som hjälpte till med olika sysslor som slakt av hästar och andra husdjur samt gjorde förstklassigt hantverk som rotslöjd och fiskeredskap. Socknen engagerade också samerna för att jaga rovdjur.
I flera kustorter och kustsocknar i Norrhälsingland – som Årskogen, Gnarp, Jättendal, Hornslandet och Hudiksvall – fanns både bofasta och nomadiserande samer.
Spåren efter sockensamerna finns främs i gamla handlingar som landshövdingerapporter, kyrkböcker och traditionsuppteckningar. De har lämnat få fysiska spår efter sig, även om det finns många ortnamn i Mellansverige där ordet ”lapp” förekommer. Bilden visar sockensamer som besökar Jonas och Lars affär i Västpågårn på Kils i Storhaga, Ljusdal.
En av de få fysiska lämningar i Hälsingland av samer finns utanför Hudiksvall. Dessa har Gunilla Larsson börjat inventera.
Samer använde Hornslandet för vinterbete så sent som i början av 2000-talet.
Renskötselrätten ger samer rätt att nyttja både statlig och privat mark inom renbetesområdet för renbete, jakt och fiske.
Var gränsen för renbeteslandet går, råder det dock delade meningar om. Samerna anser att renbeteslandet sträcker sig ner till Hälsingekusten. De stödjer sig på att samer haft rendrift här så sent som i början av 1900-talet. Det var ett starkt argument, när en sameby i början av 2000-talet använde Hornslandet som reservbetesmark.
När en renägare i Strömsund, Jämtland, år 2009 vill flyttar 1 500 renar till vinterbete på Hälsingekusten, sade dock Länsstyrelsen nej, Inga renar till Långvind (1 september 2009). Frågan om reservbetesmark var dock aktuell ett år senare, Renar till Hälsingekusten (21 oktober 2010), och lär återkomma i takt med att rovdjur och klimatförändringar presser rennäringen.
Jörgen Bengtson