Den 28 september för 25 år sedan sjönk m/s Estonia, strax söder om finska Utö. Flera av de 852 omkomna kom från Hälsingland.
Mycket har blivit bättre inom sjöräddning sedan Estonias förlisning, men åtskilligt återstår. Nu slår Sjöräddningssällskapet larm.
När Estonia gick till botten tio minuter i ett på natten, låg över 200 människor kvar i vågorna med hoppet om räddning. Av de 137 personer som överlevde den största civila sjökatastrofen i nordiska vatten någonsin, blev bara 34 personer räddade av tillskyndande fartyg.
Om dessa fartyg hade haft rätt utrustning för att ta upp människor ut vattnet, hade betydligt fler kunnat räddas, anser sjösäkerhetsledare Mikael Hinnerson (bilden) på Sjöräddningssällskapet.
– Det måste ha varit en alldeles djävulsk historia. De var maktlösa. De hade svårt att hjälpa människor som låg i vattnet. De halade upp nerkylda och medtagna människor med rep, säger Mikael Hinnerson till Helahälsingland.se (28 september 2019).
Till detta kommer att tillskyndande båtar inte heller hade utrustning för att rädda folk i livbåtar och livflottar
– Du är inte räddad bara för att du sitter i en livbåt och guppar på havet, säger han i intervjun.
Estonias förlisning fick en enorm inverkan på sjösäkerheten internationellt. Internationella sjöfartsorganisationen beslutade bland annat om hårdare krav på passagerarfartyg, för att göra dem säkrare och mer stabila, och att de skulle ha särskilda räddningsbåtar och system för att lyfta människor ur sjön. Senare fick de även lära sig att manövrera fartygen på ett sätt som dämpar sjön, för att göra sjöräddningsarbetet på ytan säkrare.
– Det är en teknik vi har utvecklat. Jag är oerhört stolt över att den har kommit på plats, säger Mikael Hinnerson.
Det han nu vill se är att fartyg får utrustning och kunskap för rädda människor från livbåtarna. Det är särskilt viktigt i våra farvatten med låga temperaturer, där man inte kan sitta särskilt länge i livbåt och överleva.
– Du måste snabbt komma till en säker plats, en så kallad safe haven. Det är därför vi fortsätter i vår organisation att tjata om att fartyg måste kunna rädda människor från livbåtarna, säger han.
Alla passagerarfartyg, som rör sig längs Sveriges kust, är den största och viktigaste räddningsresursen vid en förlisning, Sjöräddningssällskapet vill därför ha krav på att fartyg ska kunna massrädda människor till havs, vare sig de är ombord på ett förlist fartyg, finns i räddningsbåtar eller i vattnet.
Sjöräddningssällskapet, eller som det egentligen heter, Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne (SSRS), är en ideell förening, grundad 1907. Den står dock för huvuddelen av all sjöräddning i Sverige. Sjöräddningssällskapet ingår via avtal med Sjöfartsverket i den organiserade sjöräddningen, där Kustbevakningen, Sjöpolisen och andra också ingår.
Sjöräddningssällskapet gör flest utryckningar av alla. Det medverkar i cirka 70 procent av alla sjöräddningsutryckningar i Sverige.
Organisationen har 73 sjöräddningsstationer, varav tre på Hälsingekusten (Lönnånger, Hudiksvall och Söderhamn). Dessa förfogar över 230 räddningsbåtar, som är redo att vid larm lämna kaj inom 15 minuter. Cirka 2 200 frivilliga är engagerade i verksamheten.
Jörgen Bengtson
Foto: Sjöräddningssällskapet