– Ta båten från Söderhamn och träd in i det förindustriella samhällets rytm på ön Storjungfrun. Pärlan i Bottenhavet, som saknar både elektricitet och vatten, är väl värd ett besök.
Det skriver en av Sveriges främsta historiker, Dick Harrison, i en helsideshyllning till Hälsinglands största ö. I Svenska Dagbladet (18 juli 2021). Han slår ”ett slag för en pärla som jag och familjen fick anledning att besöka härom året, och som verkligen är ett stycke Sverige som samhället i stort har valt att ignorera: Storjungfrun i Bottenhavet, åtkomlig via båttaxi från Söderhamnstrakten eller med egen båt. Den kulturmiljö som möter en besökare på ön var förr mycket vanlig längs hela kustbandet, då fyrarna var bemannade och fiskelägena och de små hamnarna bebodda. En resa till Storjungfrun är en färd till ett skärgårds-Sverige som varken har fått plats i historieböckerna eller i det allmänna medvetandet.”
Sedan berättar Dick Harrison om Storjungfruns historia och nutid, som också Langvind.com gör i artikeln Storjungfrun.
Storjungfrun har varit befolkad till och från sedan åtminstone 1400-talet. Då grundades den äldsta hamnen på ön.
Under en period hade Storjungfrun bofast befolkning, dels lotspersonal under 1700- och 1800-talet, dels fyrbefolkning 1834–1964. Annars var det fiskare från främst Söderhamns stad, som bedrev fiske från fiskelägen på ön.
– Men när den moderna tiden steg in i kustbandet klämtade klockan för Storjungfrun. På 1930-talet återstod endast ett trettiotal personer i hamnlaget, och idag bebos ön av föga mer än sommarturister, skriver Harrison.
Knappt någon har varit bofast av fiskarbefolkningen. I modern tid var det fyranställda, som bodde på ön året om tills fyren (bilden) automatiserades 1964.
– För den som vill avnjuta denna och andra svenska östersjöpärlor kan det vara på sin plats att ha gott om tid till sitt förfogande samt ett par rejäla skor. Marken är stenig, och allt tar tid. Det gjorde det förr också – i det historiska samhället fick det göra det. Så ta en båt till Storjungfrun och träd in i det förindustriella samhällets rytm, avslutar Dick Harrison.
Text och foto:
Jörgen Bengtson